Teffes mångfaldiga utbrott

Med en axelryckning och en min av besvikelse vände han sig om och öppnade dörren. Efter en sista blick bakåt i rummet steg han ut i korridoren där de Andra väntade. De Andra, hur han än hade försökt så kunde han fortfarande inte riktigt få grepp om den verklighet han så hastigt kastats in i. De Andra iakttog honom under tystnad medan han omsorgsfullt stängde och låste dörren bakom sig. Med en suck vände han sig om och såg dem alla i ögonen, en efter en... Eller ja, där deras ögon borde sitta, då deras tomma ögonhålor var det enda som stirrade tillbaka i det stilla ögonblicket. Det var dags.

Genom natten förde de honom. Längs gator och kloaktunnlar. Nedåt, ständigt nedåt arbetade de sig genom stadens skitiga undre värld. Droppande rör, krafsandet från insekter och skadedjur kom och försvann när de passerad, som om de kände av de Andra. Kände Hungern. Så småningom började rykande facklor dyka upp i sönderrostade provisoriska hållare längs väggarna, och sedan kom stenen. Rakt in i berggrunden hade släta långa tunnlar huggits, lagom breda och höga för en vuxen man.

Tiden försvann i ett töcken av vansinniga bilder, intryck och känslor som totalt översvämmade hans medvetna psyke. De Andra! De Andra var överallt omkring honom, stirrandes med tomma ögonhålor!
Världen svartnade.

Han vaknade bakom en blåsvart container i en återvändsgränd. Regnet strilade ner mellan husen och slog hårt mot hans nakna kropp. Det svalkande vattnet brände i de otaliga skärsår och bitmärken som täckte hans kropp. Med möda stapplade han sig målmedvetet fram längs de folktomma gatorna.

Ett svagt krafsande hördes på ytterdörren. Hon lade ner sin bok och öppnade utan att titta i nyckelhålet, desperat efter att få se sin älskades ansikte åter igen. När dörren öppnades såg hon hans svartblå hud, tomma ögonhålor och stripiga skalp, halvt avsliten och blodig...

Han yttrade ett enda ord: "Hem..."