Relax! Just do it!
Han äger mig. Inte tvärtom.
De Andra
Med en axelryckning och en min av besvikelse vände han sig om och öppnade dörren. Efter en sista blick bakåt i rummet steg han ut i korridoren där de Andra väntade. De Andra, hur han än hade försökt så kunde han fortfarande inte riktigt få grepp om den verklighet han så hastigt kastats in i. De Andra iakttog honom under tystnad medan han omsorgsfullt stängde och låste dörren bakom sig. Med en suck vände han sig om och såg dem alla i ögonen, en efter en... Eller ja, där deras ögon borde sitta, då deras tomma ögonhålor var det enda som stirrade tillbaka i det stilla ögonblicket. Det var dags.
Genom natten förde de honom. Längs gator och kloaktunnlar. Nedåt, ständigt nedåt arbetade de sig genom stadens skitiga undre värld. Droppande rör, krafsandet från insekter och skadedjur kom och försvann när de passerad, som om de kände av de Andra. Kände Hungern. Så småningom började rykande facklor dyka upp i sönderrostade provisoriska hållare längs väggarna, och sedan kom stenen. Rakt in i berggrunden hade släta långa tunnlar huggits, lagom breda och höga för en vuxen man.
Tiden försvann i ett töcken av vansinniga bilder, intryck och känslor som totalt översvämmade hans medvetna psyke. De Andra! De Andra var överallt omkring honom, stirrandes med tomma ögonhålor!
Världen svartnade.
Han vaknade bakom en blåsvart container i en återvändsgränd. Regnet strilade ner mellan husen och slog hårt mot hans nakna kropp. Det svalkande vattnet brände i de otaliga skärsår och bitmärken som täckte hans kropp. Med möda stapplade han sig målmedvetet fram längs de folktomma gatorna.
Ett svagt krafsande hördes på ytterdörren. Hon lade ner sin bok och öppnade utan att titta i nyckelhålet, desperat efter att få se sin älskades ansikte åter igen. När dörren öppnades såg hon hans svartblå hud, tomma ögonhålor och stripiga skalp, halvt avsliten och blodig...
Han yttrade ett enda ord: "Hem..."
Genom natten förde de honom. Längs gator och kloaktunnlar. Nedåt, ständigt nedåt arbetade de sig genom stadens skitiga undre värld. Droppande rör, krafsandet från insekter och skadedjur kom och försvann när de passerad, som om de kände av de Andra. Kände Hungern. Så småningom började rykande facklor dyka upp i sönderrostade provisoriska hållare längs väggarna, och sedan kom stenen. Rakt in i berggrunden hade släta långa tunnlar huggits, lagom breda och höga för en vuxen man.
Tiden försvann i ett töcken av vansinniga bilder, intryck och känslor som totalt översvämmade hans medvetna psyke. De Andra! De Andra var överallt omkring honom, stirrandes med tomma ögonhålor!
Världen svartnade.
Han vaknade bakom en blåsvart container i en återvändsgränd. Regnet strilade ner mellan husen och slog hårt mot hans nakna kropp. Det svalkande vattnet brände i de otaliga skärsår och bitmärken som täckte hans kropp. Med möda stapplade han sig målmedvetet fram längs de folktomma gatorna.
Ett svagt krafsande hördes på ytterdörren. Hon lade ner sin bok och öppnade utan att titta i nyckelhålet, desperat efter att få se sin älskades ansikte åter igen. När dörren öppnades såg hon hans svartblå hud, tomma ögonhålor och stripiga skalp, halvt avsliten och blodig...
Han yttrade ett enda ord: "Hem..."
Jag slår upp..
Jag slår upp ögonen och ser mig omkring, men till min förvåning finns du inte där. "Är du där?" frågar jag ut i luften, men inget svar kommer utom de kalla väggarnas eko. Jag undrar fortfarande var du är, var du tagit vägen. "Är du kvar hos mig?" säger jag, men det ekar tomt härinne. Jag sätter mig upp och fumlar runt i det halvdassiga mörkret efter dig, men det är tomt på de skrynkliga lakanen, inte ens värmen efter dig finns kvar. Plötsligt minns jag att jag har en lampa vid sängen, men i min hast att tända den för att se om dina kläder är kvar råkar jag välta den i golvet, så jag blir sittande i mörkret en stund, oron börjar smyga sig in.
Med överdriven försiktighet sätter jag ner fötterna på det kalla golvet och ställer mig naken upp i rummet jag fortfarande knappt kan se. Jag drar över mig täcket vi delat bara för en stund sedan och försöker tafatt hitta min väg till dörren. Så småningom finner min sökande hand dörrhantaget och jag öppnar den och finner ett svagt ljus från badrummet. Tyst trampades längs hallmattan närmar jag mig den gläntande badrumsdörren, i hopp om att finna dig jäsandes i ett varmt skumbad och med en sval handduk över ögonen, så jag kan glida ner hos dig och få känna din kropp mot min igen. Med en lätt knuff glider dörren upp och avslöjar ett tomt badrum, sånär på din sminkväska som ligger öppnad och vält på handfatet och den halva kopp svalnat kaffe du ställt ifrån dig där.
Jag inser så småningom att du inte är kvar, så jag går med långsamma steg mot ytterdörren för att låsa den efter dig. Strax efter, på väg tillbaka till sovrummet så känner jag tomheten falla ner på mina axlar igen, och med en tung suck som ekar mellan hallväggarna känner jag mig plötsligt alldeles matt igen, som om allt bara varit en dröm, en lång underbar önskedröm. Jag drar igen sovrumsdörren igen och lägger mig mitt på sängen i fosterställning, letar med ena handen reda på mitt favorigosedjur och håller det tätt intill mig tills jag somnar om.
Under några timmar är mina tunga, långsamma andetag det enda som hörs i rummet.
Med en lätt beröring av din hand på min kind väcker du mig, långsamt, som om jag varit gjuten i is vecklar jag ut min hårt spända kropp och vänder mig mot dig, för att kunna ta emot din lidelsefullt heta omfamning. "Du kom tillbaka till mig" viskar jag mot din hals, "tack". Vi somnar i varandras armar med gosedjuret i dina och du i mina, så tyst, så fridfullt, så som det alltid borde vara....
Jag slår upp ögonen och ser mig omkring.....
Med överdriven försiktighet sätter jag ner fötterna på det kalla golvet och ställer mig naken upp i rummet jag fortfarande knappt kan se. Jag drar över mig täcket vi delat bara för en stund sedan och försöker tafatt hitta min väg till dörren. Så småningom finner min sökande hand dörrhantaget och jag öppnar den och finner ett svagt ljus från badrummet. Tyst trampades längs hallmattan närmar jag mig den gläntande badrumsdörren, i hopp om att finna dig jäsandes i ett varmt skumbad och med en sval handduk över ögonen, så jag kan glida ner hos dig och få känna din kropp mot min igen. Med en lätt knuff glider dörren upp och avslöjar ett tomt badrum, sånär på din sminkväska som ligger öppnad och vält på handfatet och den halva kopp svalnat kaffe du ställt ifrån dig där.
Jag inser så småningom att du inte är kvar, så jag går med långsamma steg mot ytterdörren för att låsa den efter dig. Strax efter, på väg tillbaka till sovrummet så känner jag tomheten falla ner på mina axlar igen, och med en tung suck som ekar mellan hallväggarna känner jag mig plötsligt alldeles matt igen, som om allt bara varit en dröm, en lång underbar önskedröm. Jag drar igen sovrumsdörren igen och lägger mig mitt på sängen i fosterställning, letar med ena handen reda på mitt favorigosedjur och håller det tätt intill mig tills jag somnar om.
Under några timmar är mina tunga, långsamma andetag det enda som hörs i rummet.
Med en lätt beröring av din hand på min kind väcker du mig, långsamt, som om jag varit gjuten i is vecklar jag ut min hårt spända kropp och vänder mig mot dig, för att kunna ta emot din lidelsefullt heta omfamning. "Du kom tillbaka till mig" viskar jag mot din hals, "tack". Vi somnar i varandras armar med gosedjuret i dina och du i mina, så tyst, så fridfullt, så som det alltid borde vara....
Jag slår upp ögonen och ser mig omkring.....
