Teffes mångfaldiga utbrott

Imorgon tidigt är det dags. Snabb vända på IKEA, plocka upp nödvändigheter och sådant som kan hjälpa till med flytten(kartonger, påsar mm). Sedan börjar det lastas och flyttas.

Fördjävligt att det är så varmt. Somliga gillar det, jag får fan spader. Går inte att göra någonting över huvud taget utan att få ett tunt lager av svett som täcker huden. Känns lite värt det att ta det lugnt framför en fläkt och bara slappna av idag? Hmm, ja jo antagligen. Dock en del att göra inför imorgon, men ska försöka göra det så sent som möjligt ikväll så jag slipper göra det i värmen.

Kuk och hej.

Inside
I die a little every day
With each waking moment
Every thought becomes the knife
The edge that slashes at my soul
Inside
I die a little every day
No end in sight
The bubonic plague would have been a mercy
This shit hurts more I think

En doft kan säga mycket.


Doften kan vara stark och kväljande.
Sötsliskig och vidrig.
Ta över allt det andra och överta alla andra sinnesintryck.

En doft kan vara svag och svår att känna.
Förförisk och upphetsande.
Doften kan skapa välmående och trygghet.

Släpp mig närmre, låt mig avgöra.
Låt mig känna efter.
Din doft.

Med en axelryckning och en min av besvikelse vände han sig om och öppnade dörren. Efter en sista blick bakåt i rummet steg han ut i korridoren där de Andra väntade. De Andra, hur han än hade försökt så kunde han fortfarande inte riktigt få grepp om den verklighet han så hastigt kastats in i. De Andra iakttog honom under tystnad medan han omsorgsfullt stängde och låste dörren bakom sig. Med en suck vände han sig om och såg dem alla i ögonen, en efter en... Eller ja, där deras ögon borde sitta, då deras tomma ögonhålor var det enda som stirrade tillbaka i det stilla ögonblicket. Det var dags.

Genom natten förde de honom. Längs gator och kloaktunnlar. Nedåt, ständigt nedåt arbetade de sig genom stadens skitiga undre värld. Droppande rör, krafsandet från insekter och skadedjur kom och försvann när de passerad, som om de kände av de Andra. Kände Hungern. Så småningom började rykande facklor dyka upp i sönderrostade provisoriska hållare längs väggarna, och sedan kom stenen. Rakt in i berggrunden hade släta långa tunnlar huggits, lagom breda och höga för en vuxen man.

Tiden försvann i ett töcken av vansinniga bilder, intryck och känslor som totalt översvämmade hans medvetna psyke. De Andra! De Andra var överallt omkring honom, stirrandes med tomma ögonhålor!
Världen svartnade.

Han vaknade bakom en blåsvart container i en återvändsgränd. Regnet strilade ner mellan husen och slog hårt mot hans nakna kropp. Det svalkande vattnet brände i de otaliga skärsår och bitmärken som täckte hans kropp. Med möda stapplade han sig målmedvetet fram längs de folktomma gatorna.

Ett svagt krafsande hördes på ytterdörren. Hon lade ner sin bok och öppnade utan att titta i nyckelhålet, desperat efter att få se sin älskades ansikte åter igen. När dörren öppnades såg hon hans svartblå hud, tomma ögonhålor och stripiga skalp, halvt avsliten och blodig...

Han yttrade ett enda ord: "Hem..."

Gråtande sliter jag min själ i bitar.
Lägger resterna utspridda på ett ljust marmorgolv.
Sorterar, blandar och finfördelar.
Försöker lista ut vad jag gjort för fel.
Vad är det för straff?
Att jag ska förtjäna detta, när allt gick så långt framåt.
Trasig, sliten och utnött har min själv blivit.
Tejpad, limmad och igenklistrad bitvis.
Den håller inte länge till.
Jag vågar inte ens hoppas på att du vill hjälpa mig.
Hjälpa mig med detta pussel.
Mitt själapussel bara du kan laga.

Had I the heavens' embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.


W.B. Yeats (1865-1939)
"He Wishes For the Cloths of Heaven"
from the Collected Works of W.B. Yeats

they stood me up
against the wall
they stood me up
all alone

row after row
of riflemen
row after row
of executioners

they stood me up
against the wall
they stood me up
while i cried

one after another
they loaded their guns
one after another
they took aim

they stood me up
against the wall
they stood me up
one last time

one after another
they dropped their guns
one after another
they saw me smile

they stood me up
against the wall
they stood me up
in front of the people

as one they saw me
not a sinner, but a saint
as one they saw me
not a destroyer, but a healer

and now i stand here
against the wall
and now you see me
against the wall..

i väntans ensamma kalla vindar
skriker jag mitt plågade rop på hjälp
min hals svider av ansträngningen att använda rösten
den röst jag så länge sedan förlorat
mitt rop slits i stycken av de hårda vindilarna
jag är ensam

Call me Dead, call me alive. Embrace me, reject me. Hate me or love me it´s all the same anyhow.
Wake me up or put me to sleep. Drug me, fill me with alcohol. Shoot me with a gun or stab me in the heart, it´s all the same to me.
Kick me in the face, caress me with your breath. Suck my cock or rip it off, it´s all the fucking same anyhow!
Make me a tyrant or raise me as a saint. Put me up on a cross to die or make me immortal in the eyes of Man. Whatever, it´s all the same to me.
Grab my hair and drown me, look me in the eyes and say you love me. Spit in my face or touch my tounge to yours, it´s all the fucking same!
I will tell you this: Call me Dead, or call me Alive.. i´m used to being run-over, i dont mind, inside i´m still dead inside. Not because of you, it´s because of me.

Jag drar för de slitna och trasiga gardinerna för mina skitiga fönster. Lika mycket för att stänga ljuset ute ur mitt liv som för att få en chans att undvika att ses av alla dessa patetiska idioter som varje dag går förbi mitt fönster. Viljan att återfå något slags hopp om mänskligheten börjar sakta rinna ur mig, var är vi på väg? Rastlöst går jag runt i min lägenhet och försöker uppmana mig själv att göra något åt hur det ser ut här, men när jag ser mig omkring inser jag att det är inte min lägenhet jag försöker finna energi att städa, rensa och göra rent, utan mitt svarta inre.

Den bubblande smärtan jag så länge förträngt i mitt sinne kommer upp till ytan och färgar min värld svart. Mitt synfält fläckas av svarta trögflytande ränder som om varm tjära försöker tränga igenom mina tårkanaler och förblinda mig. Världen antar en lätt rödaktig ton och jag har svårt att fokusera min blick i sökan något som kan komma i närheten av att vara ett ledljus i miss sinnes våldsamma mörka stormar. Människor runtomkring mig som ser ner på mig för att jag inte är lika "vacker" som de är, inte lika lång, ståtlig och muskulös. Jävla ytliga och patetiska idioter, jag hatar er! Jag vill inte se era hånfulla blickar längre..

Jag knyter min näve och söker efter något att förstöra, något att rikta min illvilja och min ilska mot utan att skada någon, någon annan än mig själv. Mina muskler darrar efter att ha varit spända så länge att blodet som strömmar genom dem börjar värmas upp till nästan feberlik värme. Hela min kropp värker av ansträngningen att bara existera och dela kropp med mitt svarta sinne. Muskelfibrerna avger känslan att de skulle slita sig loss från mina ben och senor om de bara hade möjligheten, för att fly mig och mitt innersta väsen. Värken som fortfarande sitter kvar i leder och ben efter otaliga skador jag åsamkat mig under min uppväxt avtar och växer igen med pulserande vibrationer. Smärta jag inte längre vill känna..

Blundandes drar jag med mina mina fingertopper längs mitt rakadehuvud och söker efter brister i det skyddande skal naturen försett min kropp att skydda mitt sinne med. Varför ska något så vidrigt behöva skyddas? Är det inte bättre om det fanns en möjlighet för resten av mitt jag att kunna med en snabb handrörelse slita ut allt det onda, det som gör att jag känner som jag gör? Mina fingrar letar sig nedåt längs mitt huvud och hittar mina kinder, mina svartnande ögon och känner det groteska yttre jag belönats med. Fortfarande vandrandes förflyttar sig mina fingertoppar ned längs min nacke och förbi, jag inser med en lätt road min hur bräcklig den mänskliga kroppen egentligen är och skrattar elakt för mig själv i mörkret. Vid min bröstkorg stannar jag, försiktigt letandes efter ömma punkter och defekter i mitt montruösa yttre jag så länge förnekat att jag besitter.. Jag finner åtskilliga brister med mina känsliga fingertoppar. Känsel jag inte vill ha men är tvingad att ha..

Fortfarande blundandes lyssnar jag på mina jämna andetag i det nästintill becksvarta mörker jag omgett mig. Jag lyssnar på ljuden av råttorna som går omkring i huset ovan min lägenhet, alla dessa sjuka och vidriga skadedjur som lever som parasiter på en värld som givit dem allt. Lyssnar efter ord som kanske kan inge mig lite hopp om framtiden, min egen och mänsklighetens.. Det enda mina skadade öron hör är ljudet av de vidriga pensionärerna som bor ovan och deras höga volym på TV-apparaten och skorna de bär inomhus när de med tunga steg släpar sig runt i lägenheten. Springet i trapporna när respektlösa snorungar rusar runt i våldsamma lekar som handlar om krig och ond, bråd död. Jag vill inte höra mer..

Allt detta till trots, öppnar jag mina ögon än en gång för att se. Jag tvingar upp mina knutna nävar för att få mina värkande muskler och leder att slappna av. Jag låter mig höra ett spädbarns skrattande tjut och ler ett stilla leende. Lyfter upp mina händer framför mig och ser på dem, dessa händer kan göra mer än hitta vidriga saker och förstöra, de kan även hålla en älskades hand. De kan användas för att hjälpa till att bära tunga bördor eller smeka en kind när någon jag håller kär är ledsen. Mina armar kan omfamna och hålla trygg den människa som i rädsla kommer till mig.

Jag drar bort mina gardiner och tänder några ljus. Det kanske inte är så farligt ändå, det kanske finns hopp om mig och alla er andra trots allt? En sak som gett mig nytt hopp är Du, och du vet själv vem du är. Du har visat mig att jag kanske trots mina brister och mina fel och alla mina hjärtesorger inte alls är en bruten man, utan kan kliva upp och stå stark om bara någon visar vägen.. Den känsla du väckte mig med är något jag kommer att ha med mig länge, oavsett om den blir närd eller om jag blir tvungen att stänga den inne i mitt hjärtas dolda kammare för att plocka fram när allt känns som tyngst.. Denna kammare har varit tom i många år.. Nu har jag fått något att fylla den med. Tack.

...men jag skrattar i hemlighet åt mänsklighetens dårskap medan de skrattar åt mig i sina tillgjorda fasader av ytlighet, och det inser inte att i sin popularitetstävlan är det egentligen de som är de riktiga idioterna...

out on the living fields
the lonely scarecrow
stands a vigilant guard
against all corruption
of the heart and flesh
but see in the sky
high above
there is a guiding light
keeping him company
he is in good hands
because She, is with him

---------------------------------

only you can quench my thirst
only you can spark my flame

only you can resurrect me
only you can make me pray

only you can give me wings to fly
only you can lift me to the sky

and you, only you can make me feel this way
I long for you and only you

I ett tyst rop på hjälp
Sträcker jag ut min hand mot er
Med min blick jag bönar och ber
Kan ni inte förstå?
Kan ni inte se?

jag lyfter mina vingar och kastar mig utför livets höga berg
de varma vindarna kittlar mina fjädrar när jag glider högre och högre
i stora cirklar mot molnen högt ovan mig
jag andas djupt in den friska fläkten av en ny början
jag leker i luften, tumlar runt, dyker, stiger och svävar fram
med min nya början stiger en ny sol, vackert bländande ljus
den här gången ska jag inte stiga för högt
jag ska inte låta mina vingar brinna
den här gången
är en ny början

Yesterday, I was a bird, flying through the grey skies.
Tomorrow, I will become a worm, crawling through hidden tunnels in the earth.
Today I am the lion, majestic and proud, ruler of the farstretching plains.

Yesterday, I had a friend who cared about me.
Tomorrow, I might have someone to hold, someone to love.
But today, I stand alone.

Yesterday, I hurt. I had a longing in my heart.
Tomorrow, I will not hurt anymore, for i will not be alone anymore.
But today I feel nothing, for i am but an empty shell of a man.

Yesterday, I was born into this world, free of sin and pride.
Tomorrow, I will die in preparation to be born again.
But today, I breathe, my heart beats life through my veins as i look at you.

Yesterday, I did not know you, I could not imagine the feeling of you near me.
Tomorrow, you will be gone, missed by many, but missed by me far above all others.
But today, it is only you and me, and i ask you if i can hold you for a while.

Yesterday is what was.
Today is what may be.
But today, that is the day i want you to be mine, so forget everything else for a while, and come with me..
Today

När vänner inte längre är vänner.
När kärleken är borta och allt känns tomt.
När ingen du känner är mer än en ytlig bekantskap.
Vem finns där?

Vem vågar du lita på?
Vem är det du kan prata med?
Vem är det som kommer till dig i natten och värmer dig?
Vem är det som gör dig glad bara av en tanke?

Ingen.
Alla.
Vissa.
Väldigt få.

För mig har det blivit en tomhet jag inte kan fylla, vänner flyttar, försvinner, dör, sviker och motarbetar.
De är inte längre vänner såsom de än gång var.
Allt eftersom har de visat sin sanna natur, en efter en har de visat att när sanningens ögonblick kommer så står de ensamma, med bara tillit och vilja att klara sig själva, och kastar mig till de hungriga vargar som följt mig genom mitt liv.

Vem vill vara med mig?
Vem vågar stå vid min sida?
Vem vill ligga i min famn i natten och göra mig trygg?
Vem finns där?
Du?

What if?

What would have been different?
What would your life have been?
What if?

What if you were born a different sex?
What if you were born japanese?
What if?

What if you were taller?
What if you were shorter?
What if?

What if you had larger breasts?
What if you hade more muscles?
What if?

What if you die tomorrow?
What if you bear a child next year?
What if?

What if you had kissed that girl?
What if you had kissed that boy?
What if?

Whenever you think What If.....dont think too hard
Just concentrate on the life you have
or youll be regretting that you never lived YOUR life to the fullest
When you die
Youll just have wasted if thinking of how things could have been different....

But then again....What if?

Jag brinner
Skriker och drar i mitt hår
Jag rasar mot världen
Jag rasar mot allt
Sårad och galen av ett tragiskt liv

Du kommer
Ler och smeker min kind
Tystar mitt skrik med en kyss
Med ett finger över mina läppar
Stillar du mitt raseri

Vi andas
Ligger nära varandra och njuter
Av känslor som stormar
Och förundran vad framtiden bär med sig
Håller om varandra

Vi älskar
Tafatt och något nervöst
Mitt hjärta slår så hårt
Min syn blir suddig och jag hör ingenting
Förutom dina andetag

Jag drömmer
Och hoppas det här är drömmen jag aldrig behöver vakna ur
Den dröm jag kommer att drömma länge, länge
Den dröm i vilken du inte flyr från mig
Utan stannar i min famn till morgonen

Du ler
Ett skälmskt leende
Det får mig att skratta nervöst
Du skrattar åt mig med klingande toner
Du lever så, och får mig att komma ihåg hur det är att leva igen
Efter så lång tid

Se mig, känn mig
Kom till mig, tala till mig
Ge mig allt, ge mig ingenting
Lyssna på min sång och hör mina ord
För mina ögon finns endast du

...svarta virvlar löses upp och försvinner i en kaskad av sprakande färger och ljus när jag ser på dig. varje andetag jag tar är som att fylla lungorna med flytande ljus, tungt att andas men fyller mig med värme näst intill bristningsgransen....

Vad är väl jag?

Tyngdlagen drar mig till marken
Hoppet från klippan kan inte få mig att flyga
Oavsett hur hög den är
Fågeln flyger och den kan ta med sig dina drömmar
Jämfört med fågeln
Vad är väl jag?

En stark vind kan blåsa mig omkull
Få mig att gå ner på knä och hålla fast
Hur jag än kämpar och sliter
Ett berg står alltid stadigt och fast i alla stormar
Jämfört med berget
Vad är väl jag?

Ett svärd som hugger mig
En pistol som skjuter mig i hjärtat
Får mig att blöda, får mig att dö
Men en rustning av starkaste stål står hel och oskadd
Jämfört med en rustning
Vad är väl jag?

Bränn mig med eld och jag kan skrika
Bränn mig och jag blir rädd och flyr
Elden förstör mig totalt och du vill aldrig se mig igen
Men elden är fascinerande vacker, lockande och ljus
Jämfört med elden
Vad är väl jag?


Mina Drömmar kan flyga, de kan färdas tillsammans med dina. Låt oss väva dem samman och se
vad de skapar.
Jag kan låta vinden bära mig till dig, och vi kan hålla varandra tills stormen bedarrat.
Skapa en trygghet tillsammans.
Inte ens en rustning av stål kan skydda dig från hjärtats onda, låt mig vara din själsliga
rustning
Vacker är flamman du ser på, men värmen av den kan lätt bli en tärande hetta eller slockna,
min värme för dig falnar inte till en glöd, låt mig vara din värme i mörker och kyla.

Så säg mig
Jämfört med allt det andra
Vad är väl jag?

Jag slår upp ögonen och ser mig omkring, men till min förvåning finns du inte där. "Är du där?" frågar jag ut i luften, men inget svar kommer utom de kalla väggarnas eko. Jag undrar fortfarande var du är, var du tagit vägen. "Är du kvar hos mig?" säger jag, men det ekar tomt härinne. Jag sätter mig upp och fumlar runt i det halvdassiga mörkret efter dig, men det är tomt på de skrynkliga lakanen, inte ens värmen efter dig finns kvar. Plötsligt minns jag att jag har en lampa vid sängen, men i min hast att tända den för att se om dina kläder är kvar råkar jag välta den i golvet, så jag blir sittande i mörkret en stund, oron börjar smyga sig in.

Med överdriven försiktighet sätter jag ner fötterna på det kalla golvet och ställer mig naken upp i rummet jag fortfarande knappt kan se. Jag drar över mig täcket vi delat bara för en stund sedan och försöker tafatt hitta min väg till dörren. Så småningom finner min sökande hand dörrhantaget och jag öppnar den och finner ett svagt ljus från badrummet. Tyst trampades längs hallmattan närmar jag mig den gläntande badrumsdörren, i hopp om att finna dig jäsandes i ett varmt skumbad och med en sval handduk över ögonen, så jag kan glida ner hos dig och få känna din kropp mot min igen. Med en lätt knuff glider dörren upp och avslöjar ett tomt badrum, sånär på din sminkväska som ligger öppnad och vält på handfatet och den halva kopp svalnat kaffe du ställt ifrån dig där.

Jag inser så småningom att du inte är kvar, så jag går med långsamma steg mot ytterdörren för att låsa den efter dig. Strax efter, på väg tillbaka till sovrummet så känner jag tomheten falla ner på mina axlar igen, och med en tung suck som ekar mellan hallväggarna känner jag mig plötsligt alldeles matt igen, som om allt bara varit en dröm, en lång underbar önskedröm. Jag drar igen sovrumsdörren igen och lägger mig mitt på sängen i fosterställning, letar med ena handen reda på mitt favorigosedjur och håller det tätt intill mig tills jag somnar om.

Under några timmar är mina tunga, långsamma andetag det enda som hörs i rummet.
Med en lätt beröring av din hand på min kind väcker du mig, långsamt, som om jag varit gjuten i is vecklar jag ut min hårt spända kropp och vänder mig mot dig, för att kunna ta emot din lidelsefullt heta omfamning. "Du kom tillbaka till mig" viskar jag mot din hals, "tack". Vi somnar i varandras armar med gosedjuret i dina och du i mina, så tyst, så fridfullt, så som det alltid borde vara....
Jag slår upp ögonen och ser mig omkring.....

Ny blogg, ny lägenhet på fredag, ny start på ensamheten och framtidens eventuella happenings.

Gårdagen: Flytthjälp till en god vän och hans sambo. Luffy fick leka ett tiotal timmar med Ture, deras boxer.

Idag: Trötthet och värk efter gårdagens slit. Både jag och Luffy är lagom slut  och det är antagligen bara slappa på tapeten. Ser på Kung Fu Panda och inväntar en Dr. Pepper som kommer med Kerstins bror om en stund.
Mycket händer nu, saker går fort. Flyttar till Bergsåker på fredag. Har flytthjälp av flera vänner som ställer upp, det känns riktigt skönt.  Det kommer antagligen gå rejält fort med så många, tyvärr saknas ett skåp på släpet jag får låna, men det funkar ändå.

Det börjar kännas riktigt skönt att få ordning och ha allt packat iaf. Slipper oroa mig att saker ska ligga löst och drälla. Lägenheten kommer nog att bli hyfsat jävla fin i slutändan tror jag. :D

Imorgon: Det får vi se då.