Den jag är.
Jag drar för de slitna och trasiga gardinerna för mina skitiga fönster. Lika mycket för att stänga ljuset ute ur mitt liv som för att få en chans att undvika att ses av alla dessa patetiska idioter som varje dag går förbi mitt fönster. Viljan att återfå något slags hopp om mänskligheten börjar sakta rinna ur mig, var är vi på väg? Rastlöst går jag runt i min lägenhet och försöker uppmana mig själv att göra något åt hur det ser ut här, men när jag ser mig omkring inser jag att det är inte min lägenhet jag försöker finna energi att städa, rensa och göra rent, utan mitt svarta inre.
Den bubblande smärtan jag så länge förträngt i mitt sinne kommer upp till ytan och färgar min värld svart. Mitt synfält fläckas av svarta trögflytande ränder som om varm tjära försöker tränga igenom mina tårkanaler och förblinda mig. Världen antar en lätt rödaktig ton och jag har svårt att fokusera min blick i sökan något som kan komma i närheten av att vara ett ledljus i miss sinnes våldsamma mörka stormar. Människor runtomkring mig som ser ner på mig för att jag inte är lika "vacker" som de är, inte lika lång, ståtlig och muskulös. Jävla ytliga och patetiska idioter, jag hatar er! Jag vill inte se era hånfulla blickar längre..
Jag knyter min näve och söker efter något att förstöra, något att rikta min illvilja och min ilska mot utan att skada någon, någon annan än mig själv. Mina muskler darrar efter att ha varit spända så länge att blodet som strömmar genom dem börjar värmas upp till nästan feberlik värme. Hela min kropp värker av ansträngningen att bara existera och dela kropp med mitt svarta sinne. Muskelfibrerna avger känslan att de skulle slita sig loss från mina ben och senor om de bara hade möjligheten, för att fly mig och mitt innersta väsen. Värken som fortfarande sitter kvar i leder och ben efter otaliga skador jag åsamkat mig under min uppväxt avtar och växer igen med pulserande vibrationer. Smärta jag inte längre vill känna..
Blundandes drar jag med mina mina fingertopper längs mitt rakadehuvud och söker efter brister i det skyddande skal naturen försett min kropp att skydda mitt sinne med. Varför ska något så vidrigt behöva skyddas? Är det inte bättre om det fanns en möjlighet för resten av mitt jag att kunna med en snabb handrörelse slita ut allt det onda, det som gör att jag känner som jag gör? Mina fingrar letar sig nedåt längs mitt huvud och hittar mina kinder, mina svartnande ögon och känner det groteska yttre jag belönats med. Fortfarande vandrandes förflyttar sig mina fingertoppar ned längs min nacke och förbi, jag inser med en lätt road min hur bräcklig den mänskliga kroppen egentligen är och skrattar elakt för mig själv i mörkret. Vid min bröstkorg stannar jag, försiktigt letandes efter ömma punkter och defekter i mitt montruösa yttre jag så länge förnekat att jag besitter.. Jag finner åtskilliga brister med mina känsliga fingertoppar. Känsel jag inte vill ha men är tvingad att ha..
Fortfarande blundandes lyssnar jag på mina jämna andetag i det nästintill becksvarta mörker jag omgett mig. Jag lyssnar på ljuden av råttorna som går omkring i huset ovan min lägenhet, alla dessa sjuka och vidriga skadedjur som lever som parasiter på en värld som givit dem allt. Lyssnar efter ord som kanske kan inge mig lite hopp om framtiden, min egen och mänsklighetens.. Det enda mina skadade öron hör är ljudet av de vidriga pensionärerna som bor ovan och deras höga volym på TV-apparaten och skorna de bär inomhus när de med tunga steg släpar sig runt i lägenheten. Springet i trapporna när respektlösa snorungar rusar runt i våldsamma lekar som handlar om krig och ond, bråd död. Jag vill inte höra mer..
Allt detta till trots, öppnar jag mina ögon än en gång för att se. Jag tvingar upp mina knutna nävar för att få mina värkande muskler och leder att slappna av. Jag låter mig höra ett spädbarns skrattande tjut och ler ett stilla leende. Lyfter upp mina händer framför mig och ser på dem, dessa händer kan göra mer än hitta vidriga saker och förstöra, de kan även hålla en älskades hand. De kan användas för att hjälpa till att bära tunga bördor eller smeka en kind när någon jag håller kär är ledsen. Mina armar kan omfamna och hålla trygg den människa som i rädsla kommer till mig.
Jag drar bort mina gardiner och tänder några ljus. Det kanske inte är så farligt ändå, det kanske finns hopp om mig och alla er andra trots allt? En sak som gett mig nytt hopp är Du, och du vet själv vem du är. Du har visat mig att jag kanske trots mina brister och mina fel och alla mina hjärtesorger inte alls är en bruten man, utan kan kliva upp och stå stark om bara någon visar vägen.. Den känsla du väckte mig med är något jag kommer att ha med mig länge, oavsett om den blir närd eller om jag blir tvungen att stänga den inne i mitt hjärtas dolda kammare för att plocka fram när allt känns som tyngst.. Denna kammare har varit tom i många år.. Nu har jag fått något att fylla den med. Tack.
Den bubblande smärtan jag så länge förträngt i mitt sinne kommer upp till ytan och färgar min värld svart. Mitt synfält fläckas av svarta trögflytande ränder som om varm tjära försöker tränga igenom mina tårkanaler och förblinda mig. Världen antar en lätt rödaktig ton och jag har svårt att fokusera min blick i sökan något som kan komma i närheten av att vara ett ledljus i miss sinnes våldsamma mörka stormar. Människor runtomkring mig som ser ner på mig för att jag inte är lika "vacker" som de är, inte lika lång, ståtlig och muskulös. Jävla ytliga och patetiska idioter, jag hatar er! Jag vill inte se era hånfulla blickar längre..
Jag knyter min näve och söker efter något att förstöra, något att rikta min illvilja och min ilska mot utan att skada någon, någon annan än mig själv. Mina muskler darrar efter att ha varit spända så länge att blodet som strömmar genom dem börjar värmas upp till nästan feberlik värme. Hela min kropp värker av ansträngningen att bara existera och dela kropp med mitt svarta sinne. Muskelfibrerna avger känslan att de skulle slita sig loss från mina ben och senor om de bara hade möjligheten, för att fly mig och mitt innersta väsen. Värken som fortfarande sitter kvar i leder och ben efter otaliga skador jag åsamkat mig under min uppväxt avtar och växer igen med pulserande vibrationer. Smärta jag inte längre vill känna..
Blundandes drar jag med mina mina fingertopper längs mitt rakadehuvud och söker efter brister i det skyddande skal naturen försett min kropp att skydda mitt sinne med. Varför ska något så vidrigt behöva skyddas? Är det inte bättre om det fanns en möjlighet för resten av mitt jag att kunna med en snabb handrörelse slita ut allt det onda, det som gör att jag känner som jag gör? Mina fingrar letar sig nedåt längs mitt huvud och hittar mina kinder, mina svartnande ögon och känner det groteska yttre jag belönats med. Fortfarande vandrandes förflyttar sig mina fingertoppar ned längs min nacke och förbi, jag inser med en lätt road min hur bräcklig den mänskliga kroppen egentligen är och skrattar elakt för mig själv i mörkret. Vid min bröstkorg stannar jag, försiktigt letandes efter ömma punkter och defekter i mitt montruösa yttre jag så länge förnekat att jag besitter.. Jag finner åtskilliga brister med mina känsliga fingertoppar. Känsel jag inte vill ha men är tvingad att ha..
Fortfarande blundandes lyssnar jag på mina jämna andetag i det nästintill becksvarta mörker jag omgett mig. Jag lyssnar på ljuden av råttorna som går omkring i huset ovan min lägenhet, alla dessa sjuka och vidriga skadedjur som lever som parasiter på en värld som givit dem allt. Lyssnar efter ord som kanske kan inge mig lite hopp om framtiden, min egen och mänsklighetens.. Det enda mina skadade öron hör är ljudet av de vidriga pensionärerna som bor ovan och deras höga volym på TV-apparaten och skorna de bär inomhus när de med tunga steg släpar sig runt i lägenheten. Springet i trapporna när respektlösa snorungar rusar runt i våldsamma lekar som handlar om krig och ond, bråd död. Jag vill inte höra mer..
Allt detta till trots, öppnar jag mina ögon än en gång för att se. Jag tvingar upp mina knutna nävar för att få mina värkande muskler och leder att slappna av. Jag låter mig höra ett spädbarns skrattande tjut och ler ett stilla leende. Lyfter upp mina händer framför mig och ser på dem, dessa händer kan göra mer än hitta vidriga saker och förstöra, de kan även hålla en älskades hand. De kan användas för att hjälpa till att bära tunga bördor eller smeka en kind när någon jag håller kär är ledsen. Mina armar kan omfamna och hålla trygg den människa som i rädsla kommer till mig.
Jag drar bort mina gardiner och tänder några ljus. Det kanske inte är så farligt ändå, det kanske finns hopp om mig och alla er andra trots allt? En sak som gett mig nytt hopp är Du, och du vet själv vem du är. Du har visat mig att jag kanske trots mina brister och mina fel och alla mina hjärtesorger inte alls är en bruten man, utan kan kliva upp och stå stark om bara någon visar vägen.. Den känsla du väckte mig med är något jag kommer att ha med mig länge, oavsett om den blir närd eller om jag blir tvungen att stänga den inne i mitt hjärtas dolda kammare för att plocka fram när allt känns som tyngst.. Denna kammare har varit tom i många år.. Nu har jag fått något att fylla den med. Tack.
Kommentarer
Trackback
